Andra vändan till vårdcentralen och andra gången jag tar blodprover. Jag har en underbar kvinnlig läkare som tar sig tid och LYSSNAR, (hur många av dem finns det?). Att ha en duktig läkare är oerhört viktigt, inte bara kunskapen utan att hon/han ser och lyssnar på MIG och inte bara ser det onda.
Men att vara läkare måste vara svårt. Omöjligt att kunna ALLT.

Jag har fått en rädsla…

Jag har blivit rädd för att ta blodprover. Visst, jag var inget stort fan innan heller men nu är jag livrädd, typ.
Ingen har haft problem att ta blodprov på mig förut så vad har hänt nu???!. Förra veckan var de tvungna att sticka mig tre gånger, efter andra försöket blev det byte av personal. Idag blev det två gånger och som hon höll på, (HJÄÄÄÄÄLP). Jag började svettas och bad en stilla bön till han där ovan.

Hur som helst, magen gör uppror men jag har hopp.

Snart är jag tillbaka. Redo att fajtas.

Vissa kläder jag köpte fick inte följa med hem, panikköpte en del kläder när väskan var någon annanstans och inte hos oss. Me här är lite av de som jag tog med mig hem!


Gillar det gulfärgade linnet, får på mig den men sitter som ett korvskinn.
Ett mål?!


Älskar dessa väskor! Rosa är favoritfärgen.


Köpte armband i favelan vi var på.


Turkos är en annan favorit. Hur snyggt som helst när man är brun!

Ända sedan jag återvände från Brasilien har min mage varit orolig, (jag hade problem där också). I natt hade jag ont i magen hela natten och jag kunde varken ligga eller stå. En konstig känsla i magen som jag aldrig upplevt tidigare, som att magen skulle sprängas och jag kunde inte andas ordentligt eftersom det gjorde ONT. På morgonen, började jag att kallsvettas och mådde illa och var nära att åka till akuten.

Men jag somnade tillslut på soffan (kl fem) och ringde imorse till vårdcentralen… så farbror doktorn here I come. 

...att starta på nytt. Jag har varit ledig idag och funderat en del på livet, över 2010 och vad jag vill 2011.

Här kommer några av mina tankar:

Vart befann jag mig 2010?
Jag har som mest vägt 103 kg. När jag startade min livsstilsförändring 25 augusti 2010 vägde jag 100,7 kilo. Jag hade storlek 46-48 på mina byxor.
Lyckades med pulver, (500 kcal/dag) gå ner 11 kilo på fem veckor. Efter dessa fem veckor åt jag kolhydratfattig kost, uteslöt kolhydrater (för det mesta men inte alltid) och tränade, detta resulterade ytterligare i minus fem-sex kilo.
Jag mådde dåligt över vikten, men jag har aldrig tänkt: ”om jag bara var smal skulle jag bli lycklig”. Jo, när jag var yngre, men man lär sig. Lyckan sitter inte alls i vad vågen visar, inte helt i alla fall. Så enkelt fungerar det inte.

Vart befinner jag mig nu?
Efter fyra veckor med semester är det dags att åter ställa mig på vågen. Onsdag kommer de siffrorna, då visar sig sanningen men jag har ingen ångest. Jag fortsätter att väga mig denna dag, tycker att det fungerar bra.
Arbetar fortfarande med både självförtroendet och självkänslan, det är väl egentligen ett ständigt arbete även fast man känner sig stark?!

Vad ska/vill jag göra 2011?
1. Shape my body- gå ner i vikt och börja styrketräna. Min målvikt är runt 58-60 kilo. Jag vet att jag inte borde haka upp mig på siffror, det är bara ett nummer och talar varken om om jag är lycklig eller hälsosam men jag tycker om att sätta mål i siffror så jag gör det.

2. Shape my mind and soul! Vad menar jag då med detta?
Jag vill bara vara lycklig inombords. Göra mig själv lycklig och känna att jag duger. Lära mig att inte bry mig om vad andra människor tycker och säger om mig, inte ta allt så jävla personligt även fast det är menat så. Alla kan inte gilla mig och jag kan inte få medhåll av alla. Det kanske är det här som är den svåraste biten av dem alla och den viktigaste.

3. Maten då? Jag kommer kanske köra en vända till med enbart pulver. Lågkolhydratkost men inte alltid. Kommer inte att vara lika hård då jag är bortbjuden på mat än vad jag är hemma.

4. Jag vill köra olika lopp men kan inte bestämma mig för vilka.
Tjejmilen i New York är jag sugen att springa, fortfarande.
Sugen på Tjurruset.
Känner att Lidingöloppet kan vara något.
Tjejmilen i Stockholm.

Lopp finns det gott om.

5. Träna för att det är så galet roligt.
Kommer att köra vidare och vara med i utmaningar, galna som mindre galna. Egna som andras. Jag gillar utmaningar.

Jag vill jogga milen på 1 timme, det är mitt mål med träningen.

Det jag skrev i ett tidigare inlägg. Jag ljög!

Jag vill inte komma hem. Vi hamnade åter i Rio och det stack till i hjärtat på mig, sorgligt att lämna denna stad, detta land. Hej då Brasilien -varmt, skönt, semester. Åter till Sverige-kallt, rått och jobb.
 -1 grad var det på arlanda när vi landade, hade inte nog med kläder på mig, frös, hackade tänder, ovan kylan. Fast jag får skylla mig själv.

Det kändes dock skönt att komma hem till våran lägenhet, vad jag längtade men insåg det först när jag gick genom dörren, underbara plats.

Men vad ska jag nu hitta på?! Vad har jag för planer för 2011?!

Våran resa här i Brasilien lider mot sitt slut men vi kommer inte hem förrän på måndag morgon. Jag ser inte framemot hemresan. Först Rio, sedan Sao Paulo, byta flyg i Lissabon och sedan London för att sedan komma till Stockholm. Gode gud låt alla plan vara i tid! Låt oss komma hem som planerat!

Jag längtar hem… lite iallafall. Jag längtar tillbaka till livet, längtar tillbaka till träningen, längtar tillbaka till den nyttiga maten. Fyra veckor känns som en evighet.

De sista dagarna har vi tillbringat i Buzios, tydligen är det Riobornas favoritresemål. Me like!!!!
Vi har bara tagit det lugnt, det var därför vi lämnade Rio för att få lugn och ro de sista dagarna. Men här händer det grejor minsann. Det kryllar av exklusiva affärer, pubar och diskotek i hela Buzios och lugnt behöver det inte alls bli.

I två dagar har det varit varmt och vi har suttit och chillat på stranden, läst varsin bok och bara mått gott, precis som det ska vara. På måndag kör jag hårt med träningen igen. Semestern är över och nu gäller det att forma kroppen. Jag erkänner att när jag kom till Rio försvann allt mitt vett om vad jag bör äta och inte äta. Både bullar, cola, popcorn har slunkit ner utan dåligt samvete. När det gäller träningen kom jag aldrig riktigt tillbaka efter min sjukdom men nu kommer jag att köra på. Big time!

Höres när jag åter är hemma i Sverige!

Vi blev upplockade utanför hotellet av en transferbuss som rymde 15 turister samt en väldigt bra guide. Vi fick lite info på vägen innan vi var framme i Rios största favela. Just denna favela låg bara ett stenkast från de rikaste stadsdelarna men kontrasterna kunde inte vara större. I favelorna styr gängen. Eftersom favelorna är svartbyggen som poppat upp som svampar ur jorden bryr sig inte staten om dem. De får ingen service och polis med mera sätter inte sin fot där. Därför har knarkgängen fått fotfäste i de områdena och gör dessutom mycket av det jobb som samhället sköter i de vanliga stadsdelarna. Allt för att i frid och fröjd få hålla på med sin business.

Denna favela var som sagt den största av de ca 200 favelorna som finns i Rio och här bor ca 200 000 personer. Man vet inte exakt hur många som bor i favelorna för de folkbokförs oftast inte. Nu har man inför fotbolls-VM 2014 och OS 2016 beslutat att städa upp även här och därför har man tagit över 13 av de 200 favelorna. Tumultet kring detta kunde följas i världspressen. Just denna favela hade man påbörjat att ”pacificera”. 5 dagar innan vi var där gick polis in lite snabbt och smidigt och vips hade de tagit 2 ton hasch i beslag. Däremot är det en missuppfattning att alla är kriminella i favelorna. Det stämmer absolut inte, de flesta har hederliga lågavlönade jobb och föredrar att bo i favelan pga den totala avsaknaden av skatter och avgifter. Elen kopplar man själv in i första bästa stolpe.

Just av anledning att gängen styr favelan var det väldigt viktigt att vi inte tog kort när vi kom in och när vi lämnade favelan eftersom man inte vill att bevakningsposter ska råka bli fotograferade. Vi släpptes av längs ned, favelan sträcker sig upp efter en bergssluttning. Där hämtade motorcykeltaxi upp oss var och en och körde upp till toppen längs den enda riktiga gatan. Därefter gick vi hela vägen ned från toppen till botten. På vägen stannade vi för att kolla på konst gjorda av lokala konstnärer, lyssna på barn som övade samba på hinkar och kastruller samt köpte lite lunch av en lokal bagare. Den ”gata” vi gick efter var inte bredare än en och en halv meter som mest och ibland bara en halvmeter bred. Gatorna är dessutom ett virrvarr av gränder och trappor och det är väldigt svårt att hitta. Att få ut sjuka personer ur favelan är ett konststycke och oftast vägrar ambulans och brandkår att gå in. ägen vi vandrade var noga utvald och mest troligt också noga övervakad. Det var en tjej som frågade guiden hur mycket av pengarna som går till välgörenhet (dagis) men det kunde han inte svara på, (ville inte?).
Jag tycker att skulle vara konstigt om inte maffia (som bestämmer) tog en stor del av pengarna och att lite av dem går till välgörenhet. 300 kr/person och vi var 16 st. Turer går varje dag.

Men favelorna är lika kända i Rio som jesusstatyn och sockertoppen, man kan inte åka till Rio utan att ha upplevt dem. Det är stort och bland det häftigaste jag har upplevt trots att turen var så styrd.

Men först:
Internet fungerar inte alltid som det ska och därför min frånvaro. Dessutom har jag haft fullt upp med att göra en massa andra saker men ni förstår säkert. För mig tar det timmar att få ihop en text och ändå skriver/stavar jag fel ibland. (Vissa kan det där med att skriva i ett raskt tempo utan fel men tyvärr har inte jag begåvats med det).

Nu ska jag berätta om:
Saaaaaamba...
...med en massa superduktiga dansare och en hel del turister som nyfiket såg på.

Ut till favelorna (kåkstäderna) med taxi för det är där sambaskolorna ligger. Vi besökte en av de största, Magueira.
Bara att de ligger i favelorna fick oss att fundera extra på om vi vågade ta oss dit. Skulle vi ta en tour eller åka på egen hand? Däremellan stod valet, det sista alternativet lät lite vågat. På egna ben i favelorna. Rena rama skräcken!
Så på egen hand fick det bli, låter det klokt, eller?
Magnus, killen som äger lägenheten där vi sov tyckte att det var bättre att ta en taxi, vi kunde styra själva vad vi ville göra, men vi skulle undvika att strosa omkring på området själva. Med ett gäng Härnösandsbor och ett par från Linköping begav vi oss till Favelan och sambaskolan.

En sambaskola där en stor orkester spelar och människor dansar till. En stor lokal som rymmer mycket folk.
Det var lugnt när vi kom och galet när vi gick.
Här dansades det, fötterna gick i ilfart och rumpan likaså. Det svettades, det sjöngs och det klappades i händerna. Killar som tjejer, gamla som unga och rika såväl som fattiga. Alla var välkomna. Vi hade beställt ett bord och insåg att ALLA runt omkring oss dansade och att det bara var vi som satt ner och drack öl. Alla andra stod upp, sjöng, skålade. (Tråkiga, tråkiga utlänningar måste de ha tänkt om oss som satt runt bordet).
Jag och gubben försökte dansa samba, (eller jag försökte, gubben körde sin egen lilla charmiga stil) men herregud: DET ÄR SVÅRT. Försökte på mitt allra bästa sätt att härma tjejen som dansade framför mig men insåg att jag såg löjlig ut i mina försök (men egentligen vad gör det). Bara att dansa och vara glad. Varför alltid tänka: Ser det inte bra ut kan jag lika gärna lägga ner. Varför den inställningen? :)

Efteråt tog vi taxin till världens största gatufest. Lapa är ett område där nattlivet är stort och lockar många av Rios danssugna. Lapa kan jämföras med svenska festivaler fast här är det fest varje fredag och lördag. Galet mycket människor som dansade på gatan till musiken ända in på morgonen.

Hela dagen har varit speciell, atmosfären och människorna.
På Copacabanan samlades miljoner av människor, gamla som unga och varken ras, religion eller land har någon betydelse. Alla är välkomna och ingen är lämnad utanför.

Människorna fyller varje utrymme på stranden och trottoaren. Kiosker och restauranger är öppna även på natten så att snacks och förfriskningar finns i överflöd.
Underhållningen är enorm. Det är gratis live musik, lokala band som ställer upp och spelar.

Firandet fortsätter sent in på natten, morgonen.

Galet mycket fyrverkerier (Las Vegas släng dig i väggen) som höll på i evigheter från sex olika pråmar.
Man måste helt enkelt ha sett det för att förstå dess oslagbarhet.
En kväll vi aldrig kommer att glömma! WOW!

Nyårsafton är även en tid då man avger löften. Någon som har givit något?